När någon är otrogen så brukar alla som inte vatt med om det säga "men varför lämnar du inte han/henne då?" eller "hur fan kan du gå tillbaka efter att han/hon gjort så mot dig?" och sist men inte minst "hur svårt kan det vara o ba gå därifrån och inte gå tillbaka?"
Och för er somhar vatt med om de och som tror att de e baaaraa för att man älskar den personen har kanske dels rätt men inte helt.

Jag vet inte men alla som känner maj vet om att jag är en av dom som har varit med om det, jag var också en son som heela tiden sa så "jaja om en kille e otrogen mot maj jag hade lämnat honom direeekt :O". Men sen när det väl hände med mig, så gjorde jag inte alls så som jag hade sagt innan, jag gjorde  slut..sen gick tillbaka..sen gjorde slut..o gick tillbaka igen osv. så jag vet hur de känns när någon är otrogen mot en och jag vet hur det är att inte kunna släppa en person efter så mkt.

Från början så hade jag för mig att jag stog ut med allting som mitt ex gjorde BARA för att jag älskade honom, men nu när man tänker efter så kan det ha berott på andra saker oxå, för när allt var bra mellan mig och honom, så var  det ändå något som kändes fel för mig, vad det var vet jag inte men de va nånting som gjorde att jag tvekade på honom, men efter ett tag så släppte ja den känslan för hans skull. Vi stannade så bra illsammans i ungefär 9 månader, sen efter det så började allting...

Första gången han gjorde det så var jag bortrest, och då sa jag att jag alldrig ville se honom eller snacka med han igen i msn, sen när jag väl kom hem så sa han förlåt och att han aldrig ska göra om de osv (vid den tiden trodde jag inte att han hade blivit tillsammans med henne också jag trodde de ba va en engångs grej när han var full). entligt vad jag hade sagt innan det så skulle jag inte äns låta honom snacka med mig.
På vägen hem så märkte jag att han hade blivit tillsammans med henne ckså och då blev jag ännu surare eftersom ja presic hade förlåtit honom och då sa jag samma sak igen sen efter ett tag förlät jag had, ochsen efter det blev det bara värre och värre...

Jag tror att de va så att eftersom vi var med varandra nästan varje dag, och om vi inte va me varandra så snacka vi i telefon, och om vi inte gjorde de så smsade vi varandra,  vi va alldrig ifrån varandra.
Allt det gjorde att han inte bara blev en del utav mitt liv, utan han blev mitt liv helt och hållet.
När något sont som att vara otrogen väl händer så blir först chockerad, för man har varit med den personen såå länge och man har alldrig sett den sidan av personen, sen så tappar man all tillit till den personen också, så att oavsett om det den säger är saning så tror man att det är lögn.
Men oavsett om man e besviken, eller ledsen, eller har tappat all tillit till den personen så kan man ändå inte släppa taget, för den personen har varit allting som livet handlade om i en så lång tid, att man glömde hur livet var innan han/hon kom in i bilden, man känner sig nästan vilsen för man inte vet hur det ska gå till nu när man inte kan snacka med den personen mer. Desutom så har man har gått igenom om så mkt tillsammans och då blir det väldigt svårt att bryta kontakten med den personen helt och hållet.

Jag säger inte att kärlek inte har nånting med de o göra, de e klart att de gör det, de e klart man går igenom så mycket för att man fortfarande älskaroch bryr sig om den personen också, men jag tror däremot inte att de e den största anledningen till varför man inte kan släppa taget.

Först så tror man att det är omöjligt att vara utan den personen men ju mer tid som går utan han/hon desto mer börjar man inse hur bra man hade det innan den personen kom in i bilden, även om det tar en vääldigt lång tid så gör man det till slut.