Har ni hör den meningen nångång?
Jag har hört den skit många gånger, från väldigt många människor jag trodde faktiskt inte så innan men nu när man tänker efter så är det endå sant, ja menar först när man börjar bråka så gör man bara de och sen blir sams för man "vågar inte" göra slut för man tycker om varandra, men sen när väl en av personerna i förhållandet får nog och säger de e slut den första gången och man stannar så i ett par dagar och sedaaaan bli sams igen så blir det inte desamma, för det man va rädd från början (dvs att de tar slut) har redan hänt, och då börjar de bli vanligare o vanligare, och till slut "gör man slut" för riktiiiigt onödiga grejer som tex "du sket i maj igår, jag vill göra slut" eller "du lyssnar inte på maj, ja pallar inte mer, de e slut" eller "du litar inte på mig, hejdå!" osv.
Ju oftare det händer desto mer börjar man glömma hur kul man hade det innan och hur mycket den personen egentligen betydde för en innan, och det ledder tidsnog till att man gör slut.
Det som jag hade tyckt vara bra om man håller på sådär e att istället för att fortsätta me de o ba saja jadu de e slut direkt när nånting händer, så e de bättre att snacka om det och föröka lösa, eller att säga att ni struntar i att snacka i nån timme eller så, så att båda har lugnat ner sig lite och sen snacka om det igen, för att när man är arg så säger man saker man inte menar och vissa av dom sakerna kan få konsekvenser, så de e bättre o snacka om det på samma sag men efter nån timme eller så, eller att man sover på saken  så man kan tänka efter det lugnt.
Men man ska alldrig börja göra slut över småsaker för har man börjat göra de så leder det oftast till slutet av förhållandet.